Vårt stökiga vardagsrum/kök, med massor av frön och odlingsgrejer på bordet. Dessutom Corona-tider så ingen utomstående kommer in och kan se ”stöket”. #vardagsrum
Efter flera år är det dags: den tillfälliga saluhallen monteras äntligen ner! Äntligen blir torget fritt igen och vi kommer kunna se den nyrenoverade saluhallen i sin prakt igen.
Flyttade "hemifrån" när barnen flyttat ut. Första alldeles egna boendet på 30 år. Tar tid att få upp tavlor uppenbarligen, men trivs med min egen röra. I taket hänger en lampa som bott hos min morfars syster i liten söt etta på Torsgatan. Den har sällskap av några stolar och ett linneskåp som bott i Rosenbad, som var bank innan det var regeringskansli och där min gammelfarfar var vaktmästare med tjänstebostad. Inte precis miokatalog, men det är nog det jag gillar allra mest med mitt hem. Vardagsrummet tjänstgör som plats att samla familjen, slappa, läsa, äta middag, spela spel, gosa med katterna. Inte ett finrum, utan verkligen ett var dags rum.
Håret hann bli långt innan mamma kunde besöka frisören p.g.a pandemin. Nu har min 103-åriga mamma fått sina vaccinationer. Hon hade dock redan antikroppar då hon fick covid-19 i november.
Gör som alla andra. Passar på att köpa hund nu när pandemin gör att man jobbar hemma. Inleder nu dagarna med pussar från storhunden och tugg i örat från lillhunden.
God morgon denna kalla (-2) fina Aprilmorgon. Så här ser det ut i en del av vårt vardagsrum på våren. En del av odlingen och sticklingar, som står under växtbelysningen. En hel del är nu utburna till uthus och växthus. Fågelkikaren står där alltid, så kul att veta vila som gästar fågelbordet. Vår hund Emmie ligger på mattan och väntar på att dörrarna ska öppnas och dagen börjar på riktigt.
Jag använder mitt vardagsrum som matplats, arbetsplats, för umgänge och vila.Jag har bord och stolar, soffa och fåtöljer, bokhyllor och ett ärvt vitrinskåp, konst, böcker och olika små saker som väcker minnen och kreativitet. Jag har få växter och ingen TV alls.Rummet förändras och möbleras om ibland beroende på behov. Det är ofta matrum då mitt kök är för litet för ett bord. Det kan bli ett gästrum med sovplats i soffan eller bli ett arbetsrum med symaskin eller dator på matbordet eller ett galleri och mötesplats för konst och konstnärsvänner. Det har varit samlingsplats för stora möten och festrum för familj vid helger.Det är helt enkelt ett vardagsrum.
En ostädad ögonblicksbild. Med öppen planlösning sker allt i vardagsrummet. Kök och matplats är i direkt anslutning. Vardagsrummet har även blivit kontor. Med stort soffbord finns allt tillgängligt. Kommer gäster får man lov att bädda sängen, vilket sällan behövs i dessa coronatider.
Efter att ha varit ute nästan hela dagen och rensat i rabatterna och gått på promenad med hunden, är det skönt att efter middagen få slå sig ned framför TV:n. Kvällens första program handlar om hundar hos veterinären.
Vi älskar vårt helt övermöblerade vardagsrum som inte följer trenden vitt, grått och beige. ’More is more’ och firamed färg. Nu helt ostädat efter helgens corana-påsk-firande.
Liten hund, stor ek. Eken anses utgöra en kosmisk skattkammare av visdom förkroppsligad i sin upptornande styrka. Den är en symbol för kraft, moral, uthållighet och kunskap. Eken förknippas med ära, upphöjdhet och visdom. Eken kan lätt bli över 300 år och är därför en kraftfull livsbejakande symbol. Eken är en levande legend som står för allt som är sant, sunt, stabilt och ädelt. Det känns som den maffiga eken på mer än ett sätt kontrasterar intressant mot min lilla hund. Eken fanns här för flera hundra år sedan och kommer finnas här långt efter att vi är döda.
Och så plötsligt kom våren. Människor promenerar hem från jobbet i den nyss omställda sommartiden, uppfyllda av ljuset. I pandemins andra år är det fortfarande relativt lite trafik i innerstan, men folk verkar gå man ur huse. Den här promenaden startade på söder, och vid guldbron var det tjockt med folk.
Nere vid kajen, som för inte länge sedan var en tom plats och innan dess industri, växer en ny stadsdel fram. Det här huset hade jag inte sett förrut; som ett fyrtorn i kvadrat, troligen med en spektakulär utsikt från de lvre våningarna.
19 januari 2021 fyllde jag 70 år. Blev bjuden på pizza och champagne av barn och barnbarn, utomhus i minusgrader. Så mysigt och annorlunda. En dag att minnas.
När informationen om att man skulle tvätta händerna med varmt vatten och tvål samt gärna använda handsprit så var min första tanke; Tvättade inte människor sig med tvål innan?”
Idag hade jag på mig munskydd för första gången. Jag skulle in och handla och utgick från att det kunde vara trängsel, då gäller just nu munskydd. Min tolvårige son hjälpte mig genom att berätta hur man tar på ett munskydd ordentligt, steg för steg. Tänker inte lägga ut någon bild på mig i munskydd. Delar istället tröstodlingen. Tolv sorters tomat, två sorters aubergine, linnetagetes, paprika, chili, sockerärt jag ville kolla grobarhet på, malva, kinesisk gräslök etc etc.
Två veckor efter att mormor fått spruta två av vaccinet mot Covid 19 fikar vi. Första gemensamma fikan inomhus på ett år. Det blir både prinsesstårta och kladdkaka, både hallongrottor och kolasnittar. Yngsta barnbarnet har också vuxit om mormor sedan sist de stod nära nog att mäta, innan var det bara äldste barnbarnet som vuxit om.
I brist på ståskrivbord i hemmet. Har hört talas om många kreativa lösningar för att få in arbetsplatser i hemmet under coronapandemin. Det här är inte snyggt, men funkar ok.
Ett år senare så fortsätter arbetslinjen råda på köksoffan. Värt att notera är dock att hemmet numera blivit med blommor, helt plötsligt finns tid för omsorg. Hunden Sigge hälsar på och påminner om vikten av att ta pauser och en promenad.
En hyllning till alla dessa fantastiska människor som pysslar om oss medborgare alla tider på dygnet. Trots en stormande pandemi mars 2021 måste även småkrämpor, som en skadad stortå, tas om hand. Det måste vara besvärligt och hindrande att sjuksköterskor och läkare måste bära dubbla ansiktsskydd under hela arbetstiden men man möts alltid av ett vänligt omhändertagande. När de här åren, annus horribilis 2020-2021 är till ända känns det rätt att travestera Winston Churchill " Inte på 100 år har så många haft så få att tacka för så mycket"
Jag tittar på honom och tänker att jag aldrig kunde tänka mig att jag skulle känna en sådan överväldigande tacksamhet och kärlek för en hund. Han kom till oss som valp tidig höst 2019. Vi hoppades att han skulle visa sig vara lämpad att starta utbildningen till att bli en assistanshund. Ett år senare gjorde vi lämplighetstest och vi klarade det! Jag satt i bilen med min bästa vän på väg hem från Eskilstuna och grät lyckliga tårar med familjen på FaceTime medan jag framförde den bästa nyheten. I december 2020 gjorde vi inprovning i offentlig miljö och han, vår älskade lilla kille var inte så liten längre. Han fick det gula täcket med texten: ”Assistanshund i utbildning”. Vi fick en certifierad instruktör och startade utbildningen via Svenska Service- och Signalundsförbundet. Tänk att han ska bli en arbetande hund och också vår älskade familjemedlem. Ett stöd och en trygg hamn för vår dotter. En hund som kan bidra med så mycket till en individ. Att få någon att bryta den sociala isoleringen, att orka gå i skolan. En hund som är ett hjälpmedel men också en enorm kärlek. Vår vardag blev bättre tack vare han, den svarta Labradoren. Vi visste det inte då, den dagen i september för snart två år sedan men någonstans långt inne i min själ kände jag att han var väldigt speciell. Då, nu och för alltid.
Ljuset har återkommit. Att vakna till ljudet av fågelkvitter och gruset på vägen som knastrar under morgonpromenerande människor, det är fint. Det kommer alltid en ny dag. Jag välkomnar denna årstid och väljer som alltid att fokusera på det vackra i det lilla. I en tid av pandemi som pågått alltför länge där det vi kände till och var vana vid blivit något nytt. Nytt kan vara skrämmande och outforskat. Men vardagen är för mig likt en värmande brasa, en god kopp kaffe, en kram av mina barn. Vardagen är trygg. Bakom min rullgardin syns nu silhuetter av pelargoner som vaknat till liv igen. Starka men också sköra. Livet är vardagen och bara jag har ansvar för att välja om det ska vara starkt eller skört. I en tid av pandemi: Låt oss aldrig glömma de små vackra sakerna.
Nu är det pandemilag o max 91 personer får vara på Coop i Farsta. Det var säkert betydligt färre nu ikväll. Men jag undrar hur de håller koll. På Coop i Björkhagen har de klädnypor i en korg så folk kan räkna själva. Mycket förvirrande med allt. Och allt detta för ett virus som inte är ens 1% dödligt. Är det kanske en vårdkris som exponeras? #vemskamantropå
Vardag. Handlar vid åtta och slår en signal till sonen för att höra om han vill ha muminmunskydd till bussen. Så här såg inte min vardag ut för två år sedan.
Den är här! SESAMs årsbok med fröerbjudanden. Först kommer den till de som aktivt deltar i bevarandearbetet, som gesäller och fröerbjudare och därefter till övriga medlemmar. Nu sitter vi och mailar eller skriver till varandra och skickar små fröpåsar mellan oss och arbetar för bevarandet av olika frösorter.
Det en gång så fina och stolta Folkets hus förfaller sakta sedan ett av de tre stora byggbolagen "köpte" huset med tillhörande mark för att bygga bostäder. Inget händer utan det blir mer och mer förfallet.
Vi ser dom dyka upp på allt fler ställen, boxarna där man kan hämta sin e-handelsbeställning. Samtliga stora aktörer på dagligvarumarknaden har skapat e-handel där kunden kan hämta upp sina varor i boxar som placeras utanför butiken eller som i det här sammanhanget utanför en bensinstation utan koppling till Coop.
Jag småpratar lite med Maritta som är ute och går med Ebbot. Vi fnissar lite åt de roliga skuggorna och pratar om högt och lågtHon är en av de trevliga grannar som har hjälpt att sätta guldkant på min tillvaro denna märkliga sommar.
Vi går på en promenad vid Edsvik, pappa är med så han har skjutsat. Vi har egna stolar och fika med oss. Vädret är vackert och utsikten likaså. Det här är en del av vår hemester.
När livet ser ut som det gör nu så är varje glädjeämne, skratt eller fniss hundra gånger viktigare än annars. Sleven hade visst piffat till sig under natten till vårt stora nöje.
Mina plantor är översållade med tomater. Det är ett sånt nöje att pyssla om dem. Jag har nog aldrig tillbringat en hel sommar någonstans tidigare. Så det här är första gången jag har odlat något,definitivt inte den sista.
Under tiden för hissrenoveringen så åker vår underbara granne Mona till sin stuga. Vi får låna hennes vackra krukväxter som är mitt i blomningen. Det hade ju varit bortslösat annars. Jag gör det jag kan för att lysa upp tillvaron. Jag har fått ta en stickling av den rosa pelargonen. Jag hoppas att den klarar sig.
