Roslagsleden, etapp 3. Örsta - Lövhagen. 15,8 km enligt Naturkartan.se
Vi tog buss 676 från Norrtälje till Söderhall. Buss 665 vidare till Örsta. Det var få minutrar mellan bussarna och 665-an stannade nära ledstart i Örsta. Vid ledslut (Lövhagen) gick bussen (665) tillbaka kort efter vår framkomst. Superperfekt timing, måste jag säga.
En kort sträcka, kanske 1 - 1,5 km, rekommenderas lyssnande på en favoritpodd eller en trevlig musiklista med hörlurar - och blicken stadigt fäst västerut, eller kanske på de små krypen som vandrar på marken. Därefter rekommenderas nedpackning av hörlurarna och återgång till lyssnande till naturens alla fantastiska ljud.
Leden gick på asfalt, genom kohage och fågelområden, samhällen, stig, skog, hyggen och ängskanter, ja, längs grusvägar och skogsvägar också.
Ledmärkningen var exemplariskt fantastisk. Vi gick inte fel en enda gång! Vi tackar Vallentuna kommun för det.
Jag är tacksam för tillgången till Roslagsleden, för naturen, för markägarna som tillåter lederna gå över deras marker, för kommunernas samordning och avtalsarbete, för märkning och för alla vandrare som inte lämnar några skador eller skräp efter sig. Vi hade en fantastisk vandringsdag!
Tack!
Foto Anette Grinde.
Plats etapp 3, Vallentuna kommun.
Jag vandrade Roslagsleden etapp 7, den gamla sträckningen i sol, fantastiskt sällskap och en samarbetsvillig kropp. Tack.
Delar av etappen är omdragen och går efter den vältrafikerade Sika/Penningby-vägen. Vindskyddet längs den tidigare ledsträckan är borttagen och ledmärkningen likaså. Detta kan bero på att avtalsansvarig och markägaren inte har enats, kanske har markägaren surnat till för att vandrare tagit sig för stora friheter eller misskött sig, eller kanske för att hen inte unnar människor att röra sig på hens marker. Oavsett varför den inte ingår i den officiella leden, så är sträckan väldigt fin. Vi har fortfarande rätt att gå där enligt allemansrätten, men leden kan inte märkas ut på officiella kartor eller markeras i naturen om markägaren säger nej. Karta och egen riktning går också bra. Ägaren har full rätt att säga att leden inte får märkas där och vi har full rätt att gå på markerna med respekt för djur, natur, medmänniskor och markägarens omständigheter, tillgångar och privata sfär.
Roslagsleden har hopp för en framtida annan sträckning än den nuvarande längs storväg, det känns så när man läser skyltarna efter den sträckning av leden som just nu gäller. Låt oss ansluta till hoppet!
Plats; Penningby slott.
Foto; Anette Grinde
Roslagsleden går mellan Grisslehamn och Danderyd. Det är en vandringsled, märkt med orange färg och vägvisningsskyltar genom skog, längs vägar, genom hagar och i ängskanter. Leden är tillgängliga för var och en genom allemansrätten, men kräver insikt om att vi rör oss över privata marker. Vi får inte förstöra, då kan vår rätt försvinna.
Ibland gör markägare särskilt fina arrangemang längs leden, för vår glädje att nyttja. Vi kan inte kräva att de gör, vi kan glädjas och njuta av deras önskan att vi ska trivas på deras mark. Låt oss återgälda med omsorg och hänsyn, ta vår del av ansvar för miljö och natur på allvar. Här tackar vi markägaren för en fin rastplats. Tack.
Roslagsleden etapp 8 - Vigelsjö - Roslagsbro (idrottsplats, vandrarhem, toaletter). Skogsstig, grusväg och asfalt.
Vardag. Roslagsleden. På väg till jobbet. Hofs lantbruk. Roslagsbro. Allemansrätten. Norrtälje.
Foto Anette Grinde.
Plats: Roslagsleden, Norrtälje.
Vägen till arbetet går ibland via Roslagsleden i Roslagsbro mot Norrtälje. Leden ger många möjligheter till rekreation i vacker miljö, där byar, skogsvägar, stigar, öppna ängar, brukade åkrar, skogar av skiftande karaktär och sjöar syns i vandringen. Djuren - som t ex rådjur, räv, kor, hästar, får, hjortar och ett stort antal fåglar - kan höras och betraktas längs vägen. Just denna bild är fotograferad mellan Roslagsbro kyrka & Hof, där Roslagsleden går på stig och enkel traktorväg.
Jag är uppväxt i Södertälje men bor utomlands sedan 1994. De senaste åren har jag lagt märke till att antalet människor med rullator ökat dramatiskt i Södertälje. Finns det "EU-rullatorbidrag" eller är folk helt enkelt slitna efter många år på Scania? Det ligger i tiden att fler och fler behöver stöd helt enkelt...
Det är på något sätt väldigt slående att var man än vänder sig i kollektivtrafiken så är det väldigt få människor i rörelse. Här vid tunnelbanan vid Danderyds sjukhus är det färre än få människor i rörelse, det är helt tomt.
Fredagen den 13 december 2013. Framför solnedgångens och Mariabergets vackra fond bildar bilarna sitt eget luciatåg och medverkar samtidigt till de avgas- och partikelutsläpp som utgör ett av de största hoten mot Stockholmarnas hälsa.
Ända fram till öppnandet av det sk 30-huset var det här ingång för besökande av olika slag till sjukhusets avdelningar och mottagningar. Nåja, några verksamheter hade annan ingång
Äldre byggnaden har renovering av åtminstone fasaden. Ingången till äldre kirurgklinik och del av huset där administration fanns före 70-talet har jag för mig.
Man byggde ett fint polishus för några år sedan, det kostade väldigt mycket. Men det var inga poliser som flyttade in, de bestämde att man skulle ha polisen centralt. Nu är det ett gruppboende. Alla som går till tåget från Centrum går förbi denna byggnad.
Trots att allt är mer upp och ner med smittspridningen av Covid-19 så kom hösten med alla dess vackra färger och fåglarna som flyttar söderut.Vi är ett steg närmre vårt mål till att vår hund ska bli en assistanshund åt vår dotter men ändå så långt ifrån. I september klarade han lämplighetstestet och nu skulle vi ha påbörjat utbildningen tillsammans med en certifierad instruktör. I flera regioner har nu de allmäna råden skärpts, så även i vår. Fram till den 19/11 och mest troligen längre avråds vi bl a från att umgås med andra än de i våra familjer. Utbildningen kan inte påbörjas. Inga ekipage får träffa sina instruktörer. Det finns inget mer viktigt nu än att vi är rädda om varandra och tänker ett steg längre än vad som är ens egna behov och önskemål. Efter sommaren var det som att alla glömde bort allt vad pandemi innebar och nu står vi här med människor som fortfarande går på fester, har middagar hemma och trängs på kommunala färdmedel. Det är svårt att hålla social distansering och avstå från det man är van vid. Vi längtar efter att få påbörja utbildningen och vi saknar våra anhöriga. Desto mer ansvar vi alla tar desto kortare tid kommer detta att ta för att passera. Det jag säkert vet är att hösten kommer att övergå till vinter och med den kommer jul och nyår. Nej, inget är som vanligt och kanske blir det aldrig det igen.
Tomten kommer blott en gång varje år.
Kanske det man längtat efter, man får.
Bäst är ändå att hålla på tradition
Och efter maten, gå ut en sväng för motion.
Jag är på väg till Slussen från Gamla Stan efter en lång promenad genom stan. Det är vinter, många minusgrader och det tycker jag känns i den här bilden av en kvinna som leder sin cykel i snålblåsten.
Gångvägen mellan Södermalmstorg och trappan ner till Nacka-Värmdöbussarna vid Slussen. En bit av Stockholm som jag ser varje dag men som jg ändå aldrig riktigt ser. På bild ser det läskigt ut, särskilt med silhuetten längst bort. Det konstiga är att man knappt tänker på hur fult det är, när man går här varje dag.
Trappan ner till bussen hem... Den här biten av Slussen är oftast både äcklig och ful. Det händer ofta att någon har kissat i trappan som leder ner från Södermalmstorg till Nacka-Värmdöbussarna som jag tar varje dag för att åka hem. Ändå är det något nödvändigt och spännande över den här bilden. Som ett löfte om något bättre ...
Det var under skolorienteringen jag upptäckte den här platsen som ligger precis mellan skogskanten och Mälaren. Jag tyckte att detta ställe såg oroväckande och huset påminde mig om ett spökhus. Jag var inte så rädd att jag fick panik men jag fick en känsla av att jag inte ville vara där, helt enkelt. Jag hoppades att jag inte behövde komma tillbaka hit men några dagar innan skolmaraton fick jag veta att vi skulle springa igenom området. Då förstod jag att jag var tvungen att vänja mig vid det här stället. Nu tycker jag helt annorlunda om området. Jag tycker att det är vackert och utsikten över Mälaren kan jag inte beskriva med ord. Ljudet av vinden och fåglarnas kvitter kan man inte få nog av. Ibland brukar jag själv sitta där själv och undra hur jag tänkte när jag tyckte att området såg läskigt ut. Precis framför huset finns nyponbuskar. Eftersom det finns massor av stigar runt omkring så kan man ta olika vägar istället för en och samma. Det blir ju kul med flera olika vägar istället för att bara ta en promenad på en och samma väg hela tiden. Det alltid kul att springa igenom här varje år under skolmaraton men om några år när jag ska börja på gymnasiet så kommer det att vara svårt att komma hit, för att jag bor så långt ifrån vilket gör att skolan är min närmaste kontakt till det här området.
En fantastisk äldre gentleman på Kauppatori, Salutorget i Helsingfors. Här har vi våra rötter så jag tog med sonen hit i somras för att visa honom och passade då också på att bara strosa runt och njuta och semestra i vackra Helsingfors.
Utanför Dieselverkstan i Sickla, intill nedgången till gruvan under Atlas Copco. Var där för att gå på visning i gruvan då den nu är öppen för allmänheten. Fick även en mycket intressant guidad visning av Dieselverstaden och dess historia berättad.
