Vår hund har nu fyllt två år. Jag tänker ofta på vilken resa vi gjort. Från valp till ettåring och godkänt lämplighetstest till inprovning i offentlig miljö och rätten att bära täcket med texten: ”Assistanshund i utbildning”. Att hundar kan vara ett hjälpmedel är så fantastisk. Dessa hundar är verkligen värda att vara en del av Samtidsbild. Vår hund ska arbeta för vår dotter som är autistisk och som har adhd. Han lär sig att markera hos oss föräldrar när dottern går upp i stressnivå och att även lägga sig hos dottern, eller lägga sitt huvud i hennes knä när hon inte mår bra. Han kommer att kunna ”larma” och hämta hjälp om det behövs. Öppna dörrar, hämta mediciner och inte minst av allt vara ett stöd i offentliga miljöer när intryck såsom ljud blir för mycket. En bästa vän som har superkrafter.
Eddie och Flickan är ett sånt fint ekipage. Han jobbar mer än gärna oavsett om han har täcket på sig eller ej. Eddie är inte bara en hund. Han är ett levande hjälpmedel!
Å T E R B R U K S K L Ä N N I N GJag velade fram och tillbaka ifall den här mörkgrå klänningen (sydd av ett påslakan) skulle få broderi på sig eller ej. Meeeen kunde inte låta bli att sätta dit några blommor 🌸Så snart den är klar hamnar den i webbshoppen ✨
Jag sitter på flyget. På väg tillbaka till London. Jag har munskydd men även skyddsglasögon då det känns osäkert att vara nära så många människor under en längre stund.
Återvinning för långa och korta (kortväxta och rullstolsburna), en del har också en rullstolssymbol vid det nedra hålet, här är det kanske överklistrat.OBS fotodatum och tid är INTE inprogrammerade i kameran
Det blev en midsommar i år också trots pandemi och saknaden till våra nära och kära. Vi fick åka till landet! Att se barnens glädje över att komma hit och att höra tystnaden är obetalbart. Bilresan var smärtsam för mig. Jag har svårt att sitta upp under den tid det tar men att inte åka med min familj som nu har sommarlov och semester går inte då jag behöver hjälp av min make. Det finns så mycket vackert runtomkring oss men det kan stundtals vara svårt att se. Jag slåss dagligen med att försöka finna hopp. Jag har nyligen blivit nekad sjukpenning och anses vara fullt frisk helt plötsligt trots flera år av sjukdom och specialisters utlåtande om min oförmåga till arbete. Jag är multisjuk. En av mina sjukdomar är ME/CFS som så många lever med och ännu är det en sjukdom som få har kunskap om. Att leva med den är ett rent helvete. En dag som idag har jag sovit hela dagen och först nu är jag vaken för att uppbringa lite energi som inte ens finns för att få i mig mat. Igår hade jag en något bättre dag så jag satt och åt sill-lunch med familjen och var med medan de klädde midsommarstången, idag får jag sota för det. Jag är utelämnad nu från det s.k sociala skyddsnätet. Utan inkomst och utan förmåga att söka arbete. Det var inte så här livet skulle bli. Jag fäller ofta tårar och undrar om det någonsin kommer att vända? Kanske är det så som det förutspås? Att många som drabbats av Covid-19 även kommer att drabbas av ME/CFS som en följd av detta virus? För tänk om tusentals människor i vårt land plötsligt tappar så många kroppsliga förmågor och behöver både vård, förståelse och ekonomisk ersättning, kanske blir vi andra som levt med denna sjukdom innan pandemin sedda då? Hoppet är det sista som överger en..
Idag har det blivit oerhört känsligt helt plötsligt att fotografera människor. Det säger mycket om vår samtid också. Trender att följa. Här är jag och föreläser i grundskola. För att fota eleverna vart de tvungna av sina lärare att täcka ansiktena!
Lätt är det inte; vilken nya s gör sig bäst till tiden, ljuset, årstiden? En brunare eller en varmare? Tror vi testade 17 nyanser innan vi fastnade för en!
Åkte på lajv I Danmark och spelade Helen Collingwood, power lesbian och republikan. Inte en okomplicerad kombo. Kommer inte kunna ha fejkpälsjacka på ett tag efter det frivilliga traumat
Våren är nu i full blom och äntligen, äntligen har jag och maken fått vår första spruta med vaccin mot Covid! Det lilla plåstret som sattes på min överarm och vaccinationskortet kändes på nåt sätt som en liten medalj. ”Riskgrupp”, det låter så dramatiskt. Tacksamheten över att få vara prioriterad i dessa tider är stor. Alla dessa olika faser för vaccinering och diskussioner om vem som ska få vaccineras när och med vilket vaccin. Nya tider för fram nya diskussioner. Tänk att jag och många med mig längtat så efter en spruta. Jag har sedan Corona kom till Sverige mer eller mindre levt isolerad och flera år innan dess. Många i vårt samhälle lever alltid under egna restriktioner pga kronisk sjukdom. Många av oss har alltid fått undvika folksamlingar och ev. smittor. Min vardag förändrades drastiskt med pandemin. De få, men otroligt värdefulla vännerna, familjemedlemmarna som inte bor under samma tak, besöken från de uteblev. Jag kände mig mer ensam än någonsin. Och att inte få krama min egna mamma och umgås med det nya barnbarnet. Jag fann en ny förmåga inom mig. Att vila i allt det som vi ändå kunde ha och har haft tillsammans tidigare. Lyxen i att någon gång, när ork fanns, kunna åka och fika på den vackra handelsträdgården eller att besöka en Gudstjänst. Det togs bort. Vi fikar via zoom när möjlighet finns, jag i sängen, vännen hemma hos sig. Kyrkan har öppnat upp och blivit digital. Nu längtar jag och blickar framåt, såsom jag alltid gjort. Dos två får vi veckan innan midsommar. Fortfarande gäller det att vara försiktig och följa FHM råd och rekommendationer för oss som är vaccinerade. Jag längtar till kramar och möten här hemma och en utflykt till havet som jag älskar så. Där ska jag sitta med min mamma. Tätt, tätt intill och bara njuta av att vi kan vara nära varandra. Säkert och tryggt. I Coronatider.
Jag gick förbi flera människor som alla enskilt stod ut jämns med katarinavägen och tog in utsikten. Flera stycken, äldre, yngre, kvinnor och män. Det kändes fridfullt.
Tänk att vi bor mitt i grönskan. Ett kliv ut från altanen och där finns ro. Barnen plockade en bukett av sommar som fick ta plats på köksbordet. Lila blomblad faller av och lägger sig på duken. Jag plockar inte bort dem. Det är liksom en del av det som är sommaren: Saker som blomstrar och dör. Likt människan. I perioder blomstrar vi och i perioder kanske vi dör lite inombords. Jag är i en sådan period nu. En del av livet. Jag är tacksam.
Fler och fler människor blir sjukskrivna på grund av stress. Kvinnorna drabbas hårdast. Jag är inte en av dem men jag är sjuk och hemma och har varit i flera år. Vi lever i en konstig tid där vi som är sjuka utförsäkras trots att läkare intygar att vi inte är arbetsföra. Vi tvingas att söka arbete fast vi inte kan arbeta. Sjukskrivningstalen ska ner. Jag är en siffra. Det är svårt att finna ljusglimtar i min situation men jag har två som skiner starkt: Mina barn. Det positiva i detta är att jag ser barnen. På riktigt. Jag ser dem i ögonen varje dag, flera gånger. Jag hör de prata och stoja, även om jag till största delen ligger i sängen. Vi lever alla olika liv, har olika förutsättningar och möjligheter. Jag undrar ganska ofta varför en karriär och arbete är viktigare än tiden med våra barn? Lever vi för att arbeta eller arbetar vi för att leva? Det kanske just är det många måste stanna upp och fråga sig. Jag kan inte annat än att vara i nuet, även om det inte är på detta sätt jag önskar, och när jag är det så tittar jag just nu på min dotter som gör som barn gör: Hon är precis bara här och nu i all enkelhet.
I dag stod spåvagnarna mellan centralen och Valdemarsudde stilla på grund av en nedriven kontaktledning vid Skansen. En björk hade blåst omkull över ledningen.
I vanliga fall skulle en äventyrlig tripp kanske innehålla selfies från ett främmande land. I coronatider är det att åka in till kontoret och använda skrivaren. I dag var det folksamling på kontoret med tre av oss inne av de 25ish personer som i vanliga fall jobbar där.
Hallå? Jag kommer om två minuter, ring om en! Visst, står vi inte och surfar eller dricker latte i farten. Så pratar vi i telefon och det oavkortat. Tjaa? Förresten: det finns undantag: Se på hon till vänster i bild, den drömmandes blick kontra damen i mitten: Den grubblandes blick och härskarteknik, inträngd och störd position.
Det är sommarlov och veckorna ska fyllas med aktiviteter samtidigt som föräldrarna jobbar. Sonen spanar efter flygplanet på Arlanda som han ska resa ensam med till farmor.
Vi väntar på min taxi till flygplatsen, jag ska flyga tillbaka till London. Hjärtat går i tusen bitar, men samtidigt är jag så tacksam att jag kunnat hjälpa min mamma och få träffa min pappa under den här konstiga tiden.
Barnbarnen fick till slut komma in till morfar på sjukhuset. Vi andra fick stå utanför fönstret där jag också tog bilden av min pappa och mina barn. Några dagar senare somnade han in
Jag har virkat en babyfilt av mormorsrutor till min sondotter som kommer i augusti. Jag vill att gamla hantverk ska leva kvar och jag gillar att handarbeta ska även sy en klänning till henne. Hon ska heta Astrid.
Fantastiskt att man kan bada mitt istan i friskt vatten, i detta fall nedanför Årsta Hamnväg / Sjövikskajen. En speciell känlsa att ligga mitt i stan och simma, kan rekommenderas, varkar bli en trend, åtminstone att sola, Stockholmaren i gemen verkar vara en badkruka.
Bilden är tagen en morgon i Juni 2013, ifrån min arbetsplats i Nacka Strand. Väder situationen var ganska dramatisk och ett oväder drog in över Stockholm som förmörknade himlen, samtidig seglade en kritvit fyrmastare ut från stan och förbi Nacka Strand. I bakgrunden syns en del av Djurgården med Kaknästornet som landmärke.
