Bilden är tagen en riktig ruggig dag i mars, och jag har alltid gillat båtar så jag gick bara förbi och fotade. Det va senare när jag började kolla på bilden jag verkligen fastnade för den, man började tänka på när dom va ute och kanske fiskade i detta väder förr i tiden.
Ett besök i minneslunden för att att sörja och komma ihåg de som lämnat oss. En kort stund av stillhet och reflektion. Så här helgen före allahelgona finns det fortfarande gott om plats för ljus och blommor.
6 oktober 2024.
Snart börjar älgjakten i den här regionen, Stockholms län. Då samlas kamraterna i jaktkojan som de har byggt gemensamt, de njuter kaffe på öppen eld. De talar om nu, förr, tilldelning, tidens och djurens förändring, skogen och hur de bäst tar till vara beståndet. Man måste inte skjuta, men man vill gärna delta i kamratskapen, samtalet och grillningen.
En liten stuga vid skogens slut gör skillnad, minsann.
Älgjakten i Stockholms län pågår 8 oktober 2024 – 31 januari 2025. Jag vandrar gärna i skogen. Ett bra kom-i-håg är: knallfärgad reflexväst på!
Fotografi från skogarna i Roslagsbro, två mil norr om Norrtälje. Fotograf Anette Grinde.
Jag njuter inte bara av att lösa korsord på min balkong även många böcker har avnjututs där. Den har härbärgerat gäster vid kalas i maj, vilket varit praktiskt när alla inte fått plats inne och vädret visat sig från sin bästa sida.
Nere vid kajen, som för inte länge sedan var en tom plats och innan dess industri, växer en ny stadsdel fram. Det här huset hade jag inte sett förrut; som ett fyrtorn i kvadrat, troligen med en spektakulär utsikt från de lvre våningarna.
Bilden är tagen från Skybar på Radisson hotell. Utsikt ner mot centralstationen där det står ett fåtal människor som förmodligen behöver hjälp med att komma hem. Stockholm är vacker, men öde denna tragiska kväll.Man kan nästan se tystnaden.
Sedan veckor hålls stora delar av befolkningen i världen under mer eller mindre självvald karantän pga Covid 19. Många roar sig med grupper i sociala media, som ”recreate art with stuff you have at home”. Jag gick just med i en grupp för ”crap wildlife photography” och delade med mig av den här bilden jag tagit av en säl.
Vuxna kommer utanpå kvällen, när barnen lagt sig eller ligger under filten med sina mobiler. Och då passar de på att åka i backen. De verkar ha lika skojigt, som barnen i alla åldrar tidigare under de dagsljuset timmarna.
I Norsborg finns det ett gammalt torn. Det ligger uppe i en av skogarna som man kan se ifrån Eriksberg, där min morfar bor. Min morfar Curre är en trevlig äldre man som under den senaste tiden fått många obehagliga besked, han är väldigt sjuk.Han är oftast nedstämd och dyster. Men vissa dagar pekar hans leende uppåt. Dagen som jag ska berätta om var en dag då min morfar mådde bra, han var glad och hans ögon lyste. Morfar, jag, min mormor och mina morbröder var uppe hos honom på hans balkong. Solen lyste starkt och smekte huden med sina strålar, gräset lyste grönt och blommorna spred glädje med sina klara färger.När vi stod där uppe på balkongen glada av sommaren och utav morfars glada humör, såg jag ett torn i fjärran. Jag frågade min mormor vad det var, hon visste inte så mycket om tornet, inte mer att den är väldigt gammal och väldigt fin, Fast det var inte längre ett torn, utan en ruin. Jag kände att jag behövde se tornet, Tillsammans med mormor och mina morbröder gick vi för attbeskåda tornet. Vi fick promenera en liten stund, men det gjorde mig inget, jag njöt av värmen och ljuset, morfars humör hade smittat av sig. Under tiden som vi gick diskuterade jag borgen med min morbror Christian, han hade tidigare besökt platsen vi var på väg mot. Han berättade att det var vackert där men även smutsigt p.g.a. allt klotter och den unkna lukten av urin och alkohol. Efter en liten stund var vi framme och det första som slog mig var att de lukter min morbror hade beskrivit inte existerade för mig.Lukterna jag kände var häst, hö,hund och katt.Det kändes som att lukterna hade fastnat i mossan, bergen träden och murarna.Det var som att lukterna var från för, att dom hörde hemma här.Jag uppfattade även blandade känslor sådana som rädsla panik glädje och hämnd.Snart kunde jag alla detaljer i minnet, skuggorna i vrårna, ljudet av fåglarna.Det var då jag la märke till tornets trasiga golv, och det kändes viktigt att komma upp, min morbror Christian hjälpte mig till övervåningen och kom sedan upp efter mig, jag hade förväntat mig stolthet, men känslorna som kom över mig var död och förruttnelse och jag behövde komma ner men min morbror var som i trans han stirrade stint på en punkt upp i taket. När jag försökte se vad det var kom det en kråka flygande mot oss, min rädsla fick Christian att reagera och äntligen fick jag komma ner. När jag väl kom ner till marken igen kände jag att jag än en gång andas igen.Jag har inte besökt platsen sen dess, jag har inte känt orken till att ta mig upp i skogen. Men en dag kommer jag komma tillbaka, och den dagen ser jag fram emot.
Broöppning i Södertälje som är en del av vår vardag i Södertälje. Man sitter och väntar utan att stressa upp sig. Det får ta den tid det tar.Fotograferad från ett bygge i centrum
Bilden är tagen från vårt hotellrum på Radisson, Vasagatan 1. Stockholm är öde, men jag kan se polisbilar komma åkandes och tungt beväpnad polis till fots. En buss står stilla och övergiven.
Min arbetskamrat som klättrade upp på en av högarna med ris med en kratta i högsta hugg. Lade till en liten effekt. En viktig punkt för återvinning här i staden
Jag kände förväntan under den långa tid som kommunhuset var täckt med skyddsplast. Så plötsligt en dag på väg hem från jobbet så stod hon där så praktfullt skinande avtäckt och grann mot blåa himlen.
Dagen efter terrordådet började människor vallfärda till attentatsplatsen på Drottninggatan och lämna blommor, kort, flaggor och kärlekshälsningar. Till slut blev det så mycket blommor att byggstaketen de sattes på började bågna och blommorna var tvungna att flyttas till trappan ner mot plattan.
Stockholmarna skrev korta meddelanden om enighet, sorg och kärlek på väggen till Åhléns dagarna efter att en terrorist kört in en lastbil genom skyltfönstret till varuhuset.
Ett kort från fotografiska museet, några urklipp ur tidningar, min fot avbildad från dagis, bilder på min barndom och ett coronaskydd hängandes på kanten ifall att jag skulle behöva använda det.
I Kroatien hos en familj som inte tvekade att hjälpa oss flyktingar. Det var en väldigt snäll familj som gav flyktingar som lämnat sina hem en chans att duscha, vila och äta. Till barnen fanns massor av juice, mjölk, kakor och frukt förberett.
Härliga minnen!Jag träffade farbror Botrus när jag jobbade på hemtjänst. Det är en oförglömlig tid i mitt liv. Han när död nu, men för mig är han levande för evigt i min minnen.
Faktum är att personen i kistan är död och att det var en god vän. Det är trösterikt att höra någon tala om den döda, lyssna på vacker musik och efteråt vid kaffestunden få höra många berättelser.
Det är lätt att skratta åt ordet energidryck, men de är i var och varannan (ungdoms) hand. Visst piggar de upp men de innehåller också en hel del annat som inte är så bra för kroppen. Eller som en läkare sa häromveckan ”helst inte”.. Nocco är ett av de mer populära märkena men det dinns många tillvekare och smaker.
Nya influenser till egna matlagningen? På International Street Market ”Matglädje från hela Europa” 26 maj – 9 juni 2012 kunde man smaka på många olika saker.
Det visar sig att jag inte behöver boka något privat Covidtest. Det har dykt upp en ny mutation i Storbritannien och alla som nyligen anlänt därifrån uppmanas av Folkhälsomyndigheten att ta ett Covidtest. Jag förlänger min karantän och bokar ett test på mammas hälsocentral. Testlokalen är en liten byggnad på parkeringen bakom vårdcentralen. En trevlig kvinna i skyddsmundering topsar mig test. Jag får tyvärr inte fota där hon gör det. Testet är negativt.
Hönan Rymma rymmer och rymmer från den temporära utehagen jag smällde ihop då granntjejen inte fick studiero när Coronaåtgärderna tvingade henne att plugga på distans. Till slut tröttnade min son på att rädda henne och jag fick ha henne i knät under mitt enhetsfika. Över Skype.
Ett par timmar innan vår enda föreställning tog vi den här bilden. Michael Anderson ansvarar för det, han är vår ljustekniker. Vi blev tvungna att ställa in hela vår föreställningsperiod. Vi hyrde därför Teater Pero för att kunna filma det som borde ha varit en föreställning inom dansteater- scenkonst med en fri dansteater grupp. Filmen är alltså vårt enda spår kvar som vi kan visa upp till alla som önskar se hur vårt arbete har varit under året och vad ville vi egentligen åstadskomma om vi hade haft möjlighet till regelbunden repetitionstid och till en trygg föreställningsperiod. Ni ser här att vi har på oss våra tröjor: Reality Dansteater Kompani - Gränsen bakom oss.
