Lite "Apelsin Surprise" till mamma efter promenaden (apelsin på vattenmelontallrik).Some "Orange Surprise" for mum after our walk (orange on a watermelon plate).
Stockholms centralstation den 14 April 2020Här var de inte mycket folk den här dagen, bara några få som vänta på tåget, men väl utsprida.De är i Centralhallen.
Tvungen att jobba hemifrån på grund av coronaviruset, dottern får inte gå till förskolan pga en lätt förkylning. Rätt så mysigt vissa stunder! #vistannarhemma
18 mars kl 08.18, t-bana Alvik. I vanliga fall full morgonrusning, men denna första dag med stängda gymnasieskolor var det som om allt annat också hade stängt.
Efter drygt ett års karantän är det en obeskrivlig lättnad att kunna få ett skydd mot covid 19 som har orsakat så mycket lidande i hela världen.Äntligen kan jag krama mina nära och kära igen maj 2021.
Nästa dag ska jag flyga tillbaka till London. Min bror med familj har varit på socialt distanserat besök. De har bott i en stuga på campingen och vi har umgåtts utomhus. Det är sorgligt att skiljas åt, speciellt som vi inte har kunnat umgås ordentligt. Vi vinkar tills vi inte kan se varandra mer
Arlanda är öde, Jag ska flyga tillbaka till London efter 6 månader hos mamma. Det känns jättekonstigt. Alla resanden har olika skyddsmundering, flera har vita pappersoveraller. Efter 6 månaders isolering är jag så överväldigad att jag förlorar både min regnkappa och mitt betalkort.
19 januari 2021 fyllde jag 70 år. Blev bjuden på pizza och champagne av barn och barnbarn, utomhus i minusgrader. Så mysigt och annorlunda. En dag att minnas.
Jag är tillbaka i Edsberg (Stockholm). Jag ska fira jul med mamma och pappa och misstänker dessutom att det kommer en rejäl andra/tredje våg av Covid i London och kanske även här i Sverige, så jag har återigen en extra resväska. Dessutom så är jag rädd att jag kan ha fått med mig smittan från London eller från flygresan, därför så har vi bokat in mig för 10 dagars karantän i ett Airbnb. Det är en minimalistisk men ändå trevlig lägenhet. Jag har med mig lite juldekorationer så jag kan få lite julstämning trots att jag är isolerad. Det är faktiskt rätt mysigt, det finns Netflix, jag pysslar, broderar, undervisar på Zoom och slår in julklappar. Det blir nog en annorlunda jul i år.
Nu har även Rusta bestämt sig att ha utökat öppet för riskgrupper. De är välkomna en timme innan ordinarie öppningstid. Vi får hoppas att det inte blir trängsel av personer som tillhör riskgrupperna.
Vi har en liten stund över på kvällen när min bror med familj är på besök. Vi håller Corona avstånd. Jag och de stora flickorna har roligt, mellan tjejen är rörlig som en vacker gummi figur och den stora poserar som Dr Dark i egentillverkad mask. Faster är oerhört stolt.
Underbart, nu får vi andra vaccinationen. Får vi se his det går, vi fick alla en hel del biverkningar förra gången, men det är det värt. Hoppas att detta innebär en mera normal tillvaro.
Även biblioteken anpassar sig och skapar möjlighet för människor att låna böcker utan att människor behöver gå in i lokalen. Kreativt och framförallt visar man ett stort förtroende för de som bor i kommunen eller till och med endast är på besök där.
Jag fyller år och vi firar med en liten utflykt. Pappa som också är isolerad har kommit på besök. Då han kör så har vi större räckvidd. Vi har picknick i Hagaparken. Omgivningen är så vacker, vädret är perfekt och vi har hittat socialt distanserad skugga under ett stort träd.
Så långt tillbaka jag kan minnas har Midsommar varit en högtid då man umgås. Man äter god mat, man umgås, man dansar runt en midsommarstång och tittar på gubbar och tanter i hembygdsromantisk utstyrsel som spelar fiol och dragspel hellre än bra och visar någon polska väl styltigt. Men inte i år. I år blev midsommar en promenad hemma, ingen resa till landet och ingen hembygdsgård.
Nu är pappa här han följer med på min och mammas promenad, något motvilligt men han kommer ändå. Måste medge att vissa dagar är promenaden mest plikskyldig, men sedan så är det skönt att vara ute. Råkar vi hoppa över den mer än en dag så känner jag hur humöret sjunker.
11 Mars 2021, Äntligen ska vi få andra vaccinationsdosen, som vi har längtat. Snön vräkte ner men vi var ändå glada att över att gå den korta promenaden till kyrkan i Edsberg som var vaccinations lokalen.
11 Mars 2021, Äntligen så får vi andra vaccinationen, det har är min fina mamma som äntligen får sin spruta. Sköterskan vill gärna vara med på bild, tyvärr noterade jag inte hennes namn, men vi är så tacksamma. Lokalen är kyrkan i Edsberg
Äntligen så är det julafton. Mitt Covidtest var negativt, så nu är jag hos mamma. Vi firar jul med min bror och hans familj över Skype som jag riggat upp på TVn. Min svägerskas föräldrar firar med dem (familjen får Covid några dagar efter jul, men den äldre generationen klarade sig). Vi har ingen riktig gran, jag fixar lite så det ska bli fint. Vi har en riktigt mysig julafton. Vi är alla så tacksamma för dagens samvaro.
Nu är, #coronatider, #familj min pappa glad. Det har gått över 4 veckor sedan vi fick första vaccinationen, min bror med familj hade Covid kring nyår, så vi har efter över ett år äntligen vågat oss dit. Hela familjen är samlad. Jag tycker att pappas glädje och kärlek gör att det strålar om honom, som vi har längtat.
Jag ligger isolerad i sonens rum. Kroppen värker, jag hostar och har svårt att andas. I helgen fick jag åka med ambulans in till sjukhuset. Hela jag känner mig angripen och det är mest troligt att jag drabbats av Covid-19. Det kunde ha varit värre. Människor dör. Människor kämpar för sina liv. Jag känner ingen oro men är förtvivlad över att många människor fortfarande verkar leva på som vanligt. Det här är året som blev väldigt annorlunda och än är det inte över. Vi måste vara rädda om oss och varandra. Tills jag är frisk ska jag vila och sova. Jag har sällskap av vackra blommor som jag fått av människor som står mig nära. Jag har en familj och två fantastiska djur och vänner som är guld värda. Det är värt allt.
Jag sitter på flyget. På väg tillbaka till London. Jag har munskydd men även skyddsglasögon då det känns osäkert att vara nära så många människor under en längre stund.
Det blev en midsommar i år också trots pandemi och saknaden till våra nära och kära. Vi fick åka till landet! Att se barnens glädje över att komma hit och att höra tystnaden är obetalbart. Bilresan var smärtsam för mig. Jag har svårt att sitta upp under den tid det tar men att inte åka med min familj som nu har sommarlov och semester går inte då jag behöver hjälp av min make. Det finns så mycket vackert runtomkring oss men det kan stundtals vara svårt att se. Jag slåss dagligen med att försöka finna hopp. Jag har nyligen blivit nekad sjukpenning och anses vara fullt frisk helt plötsligt trots flera år av sjukdom och specialisters utlåtande om min oförmåga till arbete. Jag är multisjuk. En av mina sjukdomar är ME/CFS som så många lever med och ännu är det en sjukdom som få har kunskap om. Att leva med den är ett rent helvete. En dag som idag har jag sovit hela dagen och först nu är jag vaken för att uppbringa lite energi som inte ens finns för att få i mig mat. Igår hade jag en något bättre dag så jag satt och åt sill-lunch med familjen och var med medan de klädde midsommarstången, idag får jag sota för det. Jag är utelämnad nu från det s.k sociala skyddsnätet. Utan inkomst och utan förmåga att söka arbete. Det var inte så här livet skulle bli. Jag fäller ofta tårar och undrar om det någonsin kommer att vända? Kanske är det så som det förutspås? Att många som drabbats av Covid-19 även kommer att drabbas av ME/CFS som en följd av detta virus? För tänk om tusentals människor i vårt land plötsligt tappar så många kroppsliga förmågor och behöver både vård, förståelse och ekonomisk ersättning, kanske blir vi andra som levt med denna sjukdom innan pandemin sedda då? Hoppet är det sista som överger en..
Våren är nu i full blom och äntligen, äntligen har jag och maken fått vår första spruta med vaccin mot Covid! Det lilla plåstret som sattes på min överarm och vaccinationskortet kändes på nåt sätt som en liten medalj. ”Riskgrupp”, det låter så dramatiskt. Tacksamheten över att få vara prioriterad i dessa tider är stor. Alla dessa olika faser för vaccinering och diskussioner om vem som ska få vaccineras när och med vilket vaccin. Nya tider för fram nya diskussioner. Tänk att jag och många med mig längtat så efter en spruta. Jag har sedan Corona kom till Sverige mer eller mindre levt isolerad och flera år innan dess. Många i vårt samhälle lever alltid under egna restriktioner pga kronisk sjukdom. Många av oss har alltid fått undvika folksamlingar och ev. smittor. Min vardag förändrades drastiskt med pandemin. De få, men otroligt värdefulla vännerna, familjemedlemmarna som inte bor under samma tak, besöken från de uteblev. Jag kände mig mer ensam än någonsin. Och att inte få krama min egna mamma och umgås med det nya barnbarnet. Jag fann en ny förmåga inom mig. Att vila i allt det som vi ändå kunde ha och har haft tillsammans tidigare. Lyxen i att någon gång, när ork fanns, kunna åka och fika på den vackra handelsträdgården eller att besöka en Gudstjänst. Det togs bort. Vi fikar via zoom när möjlighet finns, jag i sängen, vännen hemma hos sig. Kyrkan har öppnat upp och blivit digital. Nu längtar jag och blickar framåt, såsom jag alltid gjort. Dos två får vi veckan innan midsommar. Fortfarande gäller det att vara försiktig och följa FHM råd och rekommendationer för oss som är vaccinerade. Jag längtar till kramar och möten här hemma och en utflykt till havet som jag älskar så. Där ska jag sitta med min mamma. Tätt, tätt intill och bara njuta av att vi kan vara nära varandra. Säkert och tryggt. I Coronatider.
I vanliga fall skulle en äventyrlig tripp kanske innehålla selfies från ett främmande land. I coronatider är det att åka in till kontoret och använda skrivaren. I dag var det folksamling på kontoret med tre av oss inne av de 25ish personer som i vanliga fall jobbar där.
Vi väntar på min taxi till flygplatsen, jag ska flyga tillbaka till London. Hjärtat går i tusen bitar, men samtidigt är jag så tacksam att jag kunnat hjälpa min mamma och få träffa min pappa under den här konstiga tiden.
Barnbarnen fick till slut komma in till morfar på sjukhuset. Vi andra fick stå utanför fönstret där jag också tog bilden av min pappa och mina barn. Några dagar senare somnade han in
Jag älskar att bada, men inte i swimmingpool utan det ska vara i sjö, hav, älv, flod eller tjärn. Det har varit en väldigt varm sommar så att få bada har varit ett viktigt andrum och nöje. Som tur är finns det badplatser på promenadavstånd. Jag har köpt en badboj så att jag kan simma långt ut, utan att vara rädd. Jag simmar där det inte finns så mycket folk, för att undvika smitta.
När livet är så begränsat så är det många saker man värdesätter mer än tidigare, balkongen bla. Jag får en sådan frihetskänsla när jag tittar ut över utsikten på 6e våningen. Man ser inte allt här, men den korta regnbågen är ett glädjeämne även den.
Stora delar av vår produktion av livsmedel är storskalig. Eftersom jag inte sympatiserar med djurindustrin så har jag skaffat egna lantrashöns. Här hjälper min son mig att flytta hönsen till en annan del av trädgården så de inte stör en granne som måste plugga hemma när skolan stängt lokalerna pga Corona.
Tidigt på corona pandemin började matvaruaffärer att utöka öppethållandet för att underlätta för riskgrupper och då främst med öppettider en timma innan ordinarie öppettid. Dock har de enbart möjlighet till detta på vardagar.
En hyllning till alla dessa fantastiska människor som pysslar om oss medborgare alla tider på dygnet. Trots en stormande pandemi mars 2021 måste även småkrämpor, som en skadad stortå, tas om hand. Det måste vara besvärligt och hindrande att sjuksköterskor och läkare måste bära dubbla ansiktsskydd under hela arbetstiden men man möts alltid av ett vänligt omhändertagande. När de här åren, annus horribilis 2020-2021 är till ända känns det rätt att travestera Winston Churchill " Inte på 100 år har så många haft så få att tacka för så mycket"
Äldreboendet Brobacken i Upplands Väsby föregår med gott omdömme och har satt upp skylten med både stopp-tecken och ordet "Besöksförbud" på entré dörren. De tar Corona på fullaste allvar.
Belysningsprojektet Nobel week lights var intressant, överlägset bäst på stadshuset, men denna ljusbild vid Sergels torg var enligt mig mest hjärteknipande.
Under tiden för hissrenoveringen så åker vår underbara granne Mona till sin stuga. Vi får låna hennes vackra krukväxter som är mitt i blomningen. Det hade ju varit bortslösat annars. Jag gör det jag kan för att lysa upp tillvaron. Jag har fått ta en stickling av den rosa pelargonen. Jag hoppas att den klarar sig.
Som fysioterapeut på Covid-IVA tar man ut den passiva rörligheten i de sövda patienternas alla leder helst varje dag. Det blir även en övning i kroppsavgränsning.
Supportärende över datorn, morgonmöte över datorn, mail, chatt, mail, möte över datorn, webinar om fröbanker över datorn och till sist en digital After Work. Vi konstaterar att det är skönt att inte lägga stora delar av dagen på resande.
Jag har alltid tyckt om broderier, nu blev det dags att försöka mig på att göra något själv. Jag gör det på en klänning från secondhand, så att jag kan visa upp det om det blir färdigt någon gång.
Vi ska gå promenad. Halvt på skoj halvt på allvar så tjatar jag på mamma och pappa om att inte ta på väggar, pilla på knappar eller slicka på ledstången i trapphuset. Pappa busar tillbaka, det lättar väldigt på stämningen.
Vi längtar efter att resa, men Coronan samt mammas hälsa tillåter det inte. När vår tillvaro har blivit så begränsad så drömmer vi oss bort. Jag försöker att i alla fall göra mat som väcker minnen av tidigare resor, Chevre Chaud med pinjenötter, rödbetor, sallad honung och senapsdressing.
Efter snart fem veckor in i arbetet på distans har gränserna för lämpligt och olämpligt beteende under arbetsmöten börjat luckras upp. Nu sminkning under fackförhandlingar.
Nu är det pandemilag o max 91 personer får vara på Coop i Farsta. Det var säkert betydligt färre nu ikväll. Men jag undrar hur de håller koll. På Coop i Björkhagen har de klädnypor i en korg så folk kan räkna själva. Mycket förvirrande med allt. Och allt detta för ett virus som inte är ens 1% dödligt. Är det kanske en vårdkris som exponeras? #vemskamantropå
Efter folkhälsomyndighetens rekommendationer att stanna hemma vid sjukdomssymtom och jobba hemifrån i så hög utsträckning som möjligt har mitt kontor en märklig postapokalyptisk känsla.
Jag saknar att kunna sjunka ned här med en bok, njuta av den vackra miljön och lyssna på andra som sakta bläddrar. I coronatider får man vackert stå upp och dörrvakten, som lämnat krogentren, räknar in oss, två ut, två in.
Idag bidrog Salong Fåfäng deras dagskassa, Stefani Durmaz med skyddsutrustning till Södertälje sjukhus, vi alla frisörer har ju kontakter inom branschen o grossister och kan bidra med handskar o skydd till våra stackars utsatta vårdpersonal känns som att det är den minsta gärningen jag kan bidra med i o med vi frisörer skyddar oss också vid färgbehandlingar, det finns endast lite skydd fortfarande o få tag i. O dem blev överlyckliga med det jag kom med !
Ett företag marknadsför sig själv genom att affischera på lyktstolpar. På affischen står: "Corona Tider. Bygg din jordkällare. Har du en jordkällare kan du vara lugn."Carl Carlberg tog bilden.
I brist på ståskrivbord i hemmet. Har hört talas om många kreativa lösningar för att få in arbetsplatser i hemmet under coronapandemin. Det här är inte snyggt, men funkar ok.
