Det byggdes en port av gamla träbitar, gate till en hållbar framtid. Arlanda planerades att byggas ut, inte hållbart. Folk som gick förbi fick information om klimatkrisen. På bilden en lycklig aktivist på väg mot en hållbar framtid.
En framtid i klimatförändringarnas spår skulle innebära matbrist och svält för väldigt många människor. Gräsmattor är ett bra exempel på onödig markanvändning, därför planterades äppleträd på området vid Stadshustornet, som en symbol för att vi måste säkra framtidens matförsörjning.
2020 gjorde banker fortfarande stora investeringar i fossilindustrin. "Här påskyndas klimatkollapsen" var ett av budskapen som sprayades på med lättborttaglig kalkfärg.
Vägblockad i Köpenhamn med Extinction Rebellion 2020. Kontoret i bakgrunden var säte för storskalig "Greenwashing", vilket var en orsak till demonstrationens platsval. Antagligen finns där fortfarande inte rent mjöl i någon påse.
Jag parkerar vid kyrkan, vandrar över kyrkogården och säger hej till Valborg som vilar där. Sen går jag ut genom den andra grinden och springer längs Roslagsleden till Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje.
Våren är nu i full blom och äntligen, äntligen har jag och maken fått vår första spruta med vaccin mot Covid! Det lilla plåstret som sattes på min överarm och vaccinationskortet kändes på nåt sätt som en liten medalj. ”Riskgrupp”, det låter så dramatiskt. Tacksamheten över att få vara prioriterad i dessa tider är stor. Alla dessa olika faser för vaccinering och diskussioner om vem som ska få vaccineras när och med vilket vaccin. Nya tider för fram nya diskussioner. Tänk att jag och många med mig längtat så efter en spruta. Jag har sedan Corona kom till Sverige mer eller mindre levt isolerad och flera år innan dess. Många i vårt samhälle lever alltid under egna restriktioner pga kronisk sjukdom. Många av oss har alltid fått undvika folksamlingar och ev. smittor. Min vardag förändrades drastiskt med pandemin. De få, men otroligt värdefulla vännerna, familjemedlemmarna som inte bor under samma tak, besöken från de uteblev. Jag kände mig mer ensam än någonsin. Och att inte få krama min egna mamma och umgås med det nya barnbarnet. Jag fann en ny förmåga inom mig. Att vila i allt det som vi ändå kunde ha och har haft tillsammans tidigare. Lyxen i att någon gång, när ork fanns, kunna åka och fika på den vackra handelsträdgården eller att besöka en Gudstjänst. Det togs bort. Vi fikar via zoom när möjlighet finns, jag i sängen, vännen hemma hos sig. Kyrkan har öppnat upp och blivit digital. Nu längtar jag och blickar framåt, såsom jag alltid gjort. Dos två får vi veckan innan midsommar. Fortfarande gäller det att vara försiktig och följa FHM råd och rekommendationer för oss som är vaccinerade. Jag längtar till kramar och möten här hemma och en utflykt till havet som jag älskar så. Där ska jag sitta med min mamma. Tätt, tätt intill och bara njuta av att vi kan vara nära varandra. Säkert och tryggt. I Coronatider.
