Mina pappersblommor uppskattades så mycket att jag ombetts att hålla workshop över Zoom till ett par Women's Institute grupper i London,bla min egen "Gothic Valley" grupp. Verkligen jätteroligt. Jag hoppas att det blir fler tillfällen.
När livet är så begränsat så är det många saker man värdesätter mer än tidigare, balkongen bla. Jag får en sådan frihetskänsla när jag tittar ut över utsikten på 6e våningen. Man ser inte allt här, men den korta regnbågen är ett glädjeämne även den.
När pappa kommer till oss så kan vi ta oss ut på lite längre utflykter, men vi åker inte alltför långt. Det här är Ekotemplet i Hagaparken. Vårt besök kändes nästan som en liten resa, då jag inte tidigare sett templet. Jag fick riktiga uppleva nya känslor. Det var länge sen sist. Jag saknar verkligen mina museumsbesök. Bilden reflekterar lite av hur livet känns just nu.
Stadsplanerare väljer bort planskilda korsningar. Föredrar trafikljus i markplan.Fotografer uppmanas att inte fotografera barn på allmän plats så de blir identifierbara, med risk att avslöja familjer som lever under skyddad identitet. (Undergången vid Sollentunavägen läggs just nu igen, planerad vid Turebergsleden.)
Detta är mitt bidrag till Huddinges coronaquilt. Jag arbetar inom Hälso- och sjukvården och 2020 är ett år fokuserat på hälsa i befolkningen. Jag älskar också att sy lappteknik varför denna kombination känns helt rätt för mig, hjärtats slag.
Repetition av pjäsen "Gränsen Bakom Oss" av Reality Dansteater Kompani. I bilden ser vi när Werner, en tysk-fattig och föräldralös unge pojke, inser att han beslut att vara en del av Hitlerjugend är farlig och smärtsamt och han därför beslutar att rädda folk istället för att döda dem. Här räddar han Marie_Laure, en blind fransk flicka som får en vit duk av Werner och på så sätt kan hon gå vidare utan att bli skjuten. Pjäsen är en fri tolkning av boken LJUSET VI INTE SER av Anthony Doeer. Dansarna här är Alex Öberg (Werner) och Sanna Violeta F. Ribbing (Marie_Laure flicka)
Vi besökte en gammal gård här på landet och fick klappa på fjällkossor. Höns och kycklingar vandrade fritt i trädgården och över landsvägen där fåren och lammen går i hagarna. Det är sådan ro här som jag aldrig kan finna hemma i stan. De små torpen och de stora gårdarna omges av skogen. Jag funderar ofta på vad husen har att berätta. Vilka bodde där förr i tiden? Vad språkades om i de små köken? Fanns det barn som liksom våra sprang omkring och kivades på grusplanen? Den här dörren fångade mitt intresse. Så anspråkslös men ändå så vacker. Vem satte in glaset i dessa dörrar och vilka har knackat på dem? Om jag hade levt då hade jag definitivt varit en piga som mjölkade kossorna innan husbondsfolket vaknat för dagen. Jag hade tyckt om det. Att vakna till ljudet av råmande kossor och efter mjölkning kliva ut i gräset på ängen och låta alla dess olika blomster trassla sig genom mina fingrar medan solen gick upp.
Mina pappersblommor blev uppmärksammade och jag blev tillfrågad om jag kunde göra en workshop över zoom. Jag förberedde några olika varianter och tyckte att regnbågshjärtat passade eftersom det är Pridemånad och dessutom så använder man även regnbågen för att fira NHS. National Health Service
Då jag är kvar i Sverige och är isolerad med min mor, men ändå vill vara med på en konstvandring i London som nu blivit digital så har jag fått improvisera lite. Jag har sökt passande bakgrunder inom promenadavstånd och har själv fått vara modell.
Då jag är kvar i Sverige och är isolerad med min mor, men ändå vill vara med på en konstvandring i London som nu blivit digital så har jag fått improvisera lite. Jag försöker att hitta roliga och fina bakgrunder till bilderna och har själv fått vara modell.
Då jag är kvar i Sverige och är isolerad med min mor, men ändå vill vara med på en konstvandring i London som nu blivit digital så har jag fått improvisera lite. Jag har en blå kontainer som bakgrund och har själv fått vara modell.
Inte lika många som i går men de är betydligt fler än i början på månaden, i dag vara de den 29 Juni, så i morgon är de alltså slut på dessa dagliga bilder. Men sen ska jag försöka mig på en sammanfattning.
Så här såg det ut i dag den 28 Juni i centralhallen på Centralen, ser nästan ut som före coronatiden, men de är två dagar kvar på månaden, så de ska bli spännande att se i slutet på månaden
Det här är första sommaren på länge som jag inte stressar sönder med att åka mellan fallfärdiga torp och gräsmattor som måste klippas. På grund av de tidigare reserestriktionerna lade jag om planerna och har hängt hemma, fixat saker jag inte hunnit tidigare och hunnit sköta min trädgård. Det hela känns oerhört konstigt, med minimalt jobbpendlande och få sociala måsten har man fått så mycket tid, samtidigt ligger ju hela tiden en oro i bakgrunden - idag är vi nog friska allihop, men i morgon? Om en vecka? Hur många av ens nära och kära är kvar när det här är över och vad går vi ut i för värld då?
Bilden är från tid innan Covid-19, där det fortfarande gick att mötas, träffas och inte sätta sig i karantän om man hade symtom. Det är från januari-februari och vi repeterar de slutscenerna från vår pjäs, nämligen scen 14 och 15 där Werner och Marie-Laure, äntligen möts och lär känna varandra. De förstår här att deras liv har varit, på ett eller annat sätt, länkade sedan barndomen. De befinner sig nu i Marie-Laures hus, som ligger i den lilla franska staden Saint-Malo. Werner, en tysk, föräldralös och fattig pojke, bestämde sig när han var 13 år, för att vara med i Hitlerjugend; han visste tyvärr inte vad det egentligen innebär. När han inser de beslut och handlingarna som tas i den organisationen, beslutar han att göra motstånd genom att inte informera vad fienden finns. Han räddar Marie-Laure, tack vare sitt beslut. Hon är en blind flicka som bor själv i ett långt stort hus; här på bilden ser vi en del av deras dans tillsammans. Dansarna är Alex Öberg, Werner, och Sanna Violeta F.Ribbing som spelar den blinda flicka Marie-Laure.
Ett par timmar innan vår enda föreställning tog vi den här bilden. Michael Anderson ansvarar för det, han är vår ljustekniker. Vi blev tvungna att ställa in hela vår föreställningsperiod. Vi hyrde därför Teater Pero för att kunna filma det som borde ha varit en föreställning inom dansteater- scenkonst med en fri dansteater grupp. Filmen är alltså vårt enda spår kvar som vi kan visa upp till alla som önskar se hur vårt arbete har varit under året och vad ville vi egentligen åstadskomma om vi hade haft möjlighet till regelbunden repetitionstid och till en trygg föreställningsperiod. Ni ser här att vi har på oss våra tröjor: Reality Dansteater Kompani - Gränsen bakom oss.
I dag den 22 Juni var de lite fler än på midsommardagen, men nu är de slut åkt för folk som ska söder ut här i från i ca åtta veckor, nu har sista delen i projekt Getingmidjan in letts, så nu lär de väl inte vara så många som reser här i från, men norr över fungerar fortfarande bra men de är när man ska söder över som de blir krångligt i och med att man måste byta till pendeln för att sen byta till de vanliga tåget vid Stockholms Södra eller Flemingsberg
Som fysioterapeut på Covid-IVA tar man ut den passiva rörligheten i de sövda patienternas alla leder helst varje dag. Det blir även en övning i kroppsavgränsning.
Deras kontakt är så fin trots att han endast är 11 månader. Vår dotter har autism och adhd och vår förhoppning är att vår hund ska kunna bli en psykisk hälsahund till henne. Alltså en certifierad assistanshund. Det är många som önskar samma sak som vi. Många är de familjer som lever med dessa barn och som förstår värdet i en assistanshund. Dessvärre kostar en färdigutbildad hund alltför mycket och många gör som oss: Man köper en valp och tränar så mycket man kan och hoppas på att hunden är lämpad för att starta en utbildning. Ett lämplighetstest är första steget mot denna utbildning. Efter det är det en lång väg mot det avgörande certifieringstestet. Allt detta kostar ändå ca 60.000 kr. Vi märker redan nu genom hundens närhet och via den träningen vi genomfört att vår dotter mår bättre. Hunden söker sig till henne då hon mår dåligt eller får s.k ”meltdowns”, låsningar som autister ofta kan få. Det finns forskning och studier på att barn och vuxna med npf mår bra av assistanshundar och att det ger ökad delaktighet i samhället, ändå ges inga bidrag från varken stat eller kommun för inköp eller utbildning av dessa hundar. Även om vår hund inte är lämpad att bli assistanshund så kommer han alltid att vara en ”kompishund” som ger kravlös kärlek och som är så trofast. Han kommer att finnas med genom mycket. Det är vi tacksamma för.
Även Margaretha Krooks staty förtjänar att skyddas från Covid-19. Tyvärr har inte Sveriges regering lyckats med att skydda våra äldre under denna pandemi. Det är dom vi har att tacka för vårt underbara land.
En vanlig sommardag med det s.k. Lillienhoffska palatset till vänster och fortsättning av Götgatan norrut. Till höger lång länge en kinakrog. Den är nu ersatt sedan ett år med en hamburgerrestaurang. Detta är våren och sommaren med Covid-19-pandemin. Då vi skulle tvätta händerna och hålla fysiskt avstånd.
Det blev en midsommar i år också trots pandemi och saknaden till våra nära och kära. Vi fick åka till landet! Att se barnens glädje över att komma hit och att höra tystnaden är obetalbart. Bilresan var smärtsam för mig. Jag har svårt att sitta upp under den tid det tar men att inte åka med min familj som nu har sommarlov och semester går inte då jag behöver hjälp av min make. Det finns så mycket vackert runtomkring oss men det kan stundtals vara svårt att se. Jag slåss dagligen med att försöka finna hopp. Jag har nyligen blivit nekad sjukpenning och anses vara fullt frisk helt plötsligt trots flera år av sjukdom och specialisters utlåtande om min oförmåga till arbete. Jag är multisjuk. En av mina sjukdomar är ME/CFS som så många lever med och ännu är det en sjukdom som få har kunskap om. Att leva med den är ett rent helvete. En dag som idag har jag sovit hela dagen och först nu är jag vaken för att uppbringa lite energi som inte ens finns för att få i mig mat. Igår hade jag en något bättre dag så jag satt och åt sill-lunch med familjen och var med medan de klädde midsommarstången, idag får jag sota för det. Jag är utelämnad nu från det s.k sociala skyddsnätet. Utan inkomst och utan förmåga att söka arbete. Det var inte så här livet skulle bli. Jag fäller ofta tårar och undrar om det någonsin kommer att vända? Kanske är det så som det förutspås? Att många som drabbats av Covid-19 även kommer att drabbas av ME/CFS som en följd av detta virus? För tänk om tusentals människor i vårt land plötsligt tappar så många kroppsliga förmågor och behöver både vård, förståelse och ekonomisk ersättning, kanske blir vi andra som levt med denna sjukdom innan pandemin sedda då? Hoppet är det sista som överger en..
Så långt tillbaka jag kan minnas har Midsommar varit en högtid då man umgås. Man äter god mat, man umgås, man dansar runt en midsommarstång och tittar på gubbar och tanter i hembygdsromantisk utstyrsel som spelar fiol och dragspel hellre än bra och visar någon polska väl styltigt. Men inte i år. I år blev midsommar en promenad hemma, ingen resa till landet och ingen hembygdsgård.
